Det
är lite fascinerande det där med att okynnes äta. Man plockar åt sig en godis
när man går förbi godisskålen. (Vem har fyllt den?!) 
Sitter man och läser så är
det gott men en kopp te, och så lägger man till en kaka bara för att… och är
det en film på TV så plockar man fram lite gott… VARFÖR allt detta okynnes
ätande? Och vem är ”man” förresten? Jag kan väl ändå stå för att det är ”jag”
och ingen annan 
Jag
tänker ge mig själv en godisutmaning. Inget godis på tre veckor start på måndag, mer än den lilla
chokladbiten till espresson för den är det ju bara dumt att hoppa över 😉 Tre
veckor är ju inte så länge och det går med lite vilja. En baktanke har jag men
den ska jag inte tala om för mig själv, viskar dock till dig: Har jag klarat mig utan godis i 3 veckor
kommer jag säkert att kunna fortsätta några dagar till och kanske blir det 4
veckor och om så, då kanske jag kan komma in i ett helt annat tänkt än att
okynnes äta godis ”bara för att”. Men som sagt, berätta inte det här för
mig för då kommer de 3 veckorna att kännas längre.
Just
att sätta upp mål som är möjliga att nå när det gäller mat eller
livsstilsförändringar tycker jag är viktigt och små delmål. Det ska kännas
direkt att det här kan jag klara med lite vilja för då kämpar man bättre och
ger inte upp vid första motlutet. OCH nog så viktigt, jag ska inte byta ut
produkten jag okynnes äter mot något annat utan få bort hela beteendet! Vänja av armen att gå mellan skål och mun bara för att jag sitter still.
Antar du utmaningen och
hänger på?
