Nu
har jag analyserat resultaten en vecka och inser att det är dags att både börja
träna och skriva ett långt blogginlägg. Börja träna kanske du tänker men det är
faktiskt så, jag har ärligt talat inte gett mig själv den chans jag förtjänar
vad gäller träning så nu är det nya tag och nya mål. Mer om det framöver, nu
till MastersVM.
Italien
lockar mig som alltid och det var ju självklart att jag ville vara med på
masters där, oavsett om jag hann förbereda mig eller inte. Resultatet blev i
alla fall att jag är inspirerad för framtiden. 
Varmt
vin efter tävlingen, kanske något för oss här i kalla norden att ta efter?!
Halvhög
höjd, 1001 m ö h ligger byn Asiago på och tävlingarna gick på ca 1080 möh. Inte
så värst högt men ändå så det kändes i kroppen att allt inte var som det
brukar. Eller så var det alla som hostade och nös i gruppen…
Dagen
vi körde runt långa banan kändes det bra, skidorna mina gick fint och jag flög
upp för backarna. Så blev det tävling och skidorna gick som… Bambi på hal is.
Det gled hit och dit men inte fort och något fäste fanns inte på de 15 km utan
jag fick röra mig försiktigt för att hela tiden ha tyngden rakt ovanför skidan
och försöka trycka fast vilket resulterade i en 7de placering. = insikt 1, jag ska bli bra på att staka! 
Slask
är inte roligt när man ska valla, speciellt när det visar sig vara kallsnö
efter banan.
Nästa
dag fick jag till fästet men på bekostnad av glidet så jag kunde i alla fall
diagonala men det är rätt frustrerande när tjejerna stakade ifrån mig och lämnade mig på 9de plats. Lila!
Var känslan jag fick när jag åkt de första två kilometrarna och kom in på
”resten av banan” som hade ordentligt kalla och skarpa snökristaller trots de
plusgrader som solen bidrog med. = insikt 2, jag ska bli bättre på att staka
och valla!
Vilodagen
använde vi till att åka upp till Campomulo, 1500 möh och ha höghöjdsläger en
hel dag. Underbar åkning på långa fina spår. Som alltid några trevliga Rifugios
som man passerar och som lockar inför sommaren. En hade öppet och där fanns
diverse go’saker till försäljning.
 |
 |
 |
 |
Arthur
Forsberg bjuder på smarrig äppelkaka. Jan-Olov Jonsson och jag hade gärna åkt
lite till.
Något
ljushuvud kom på att vi yngre tjejer kunde köra stafett så det blev till att
leta fram och låna skateutrustning för ingen av oss tävlade i den disciplinen
men skam den som ger sig. Jag häll mig dock till den klassiska disciplinen och
gick ut som 2a. Hade fina skidor (äntligen) och gick upp i ledning men så kom
jag till den där delen av banan som fortfarande hade kallsnö och glidet gick
ner med 30%. Höll dock in i mål och växlade som 2a och kände att nu har nog
kroppen kommit ikapp.
Blötsnö
och regn gjorde nästa vilodag rätt trist och jag bestämde mig för att lämna in
skidorna på vallning hos Rode. Vi var förresten förbi Rodefabriken och kikade
på grytorna där de kokar valla. Intressant att en sådan liten anläggning kan
göra sådana volymer.
Storkok
i grytan och massor av intressanta burkar till försäljning.
På
kvällen började jag fundera på om jag trots allt fått något av Håkan som haft
känningar i halsen och bihålorna hela veckan men bestämmer mig för att det har
jag nog inte för imorgon är det ju min favvo distans, 30 km klassiskt.
Borde
ha nyttjat valla servicen redan dag två…
Bestämmer
mig för att gå ut lugnt och köra mitt eget tempo och öka i slutet. En strategi
som fungerar perfekt förutom att loppet är några km för kort. Det visar sig
nämligen nu när jag analyserar tiderna att jag under andra halvan av loppet har
näst bästa tiden, bara 1 sek långsammare än segrarinnan och att jag plockat
mycket på nr 2 och 3. Men en 4plats är jag trots allt nöjd med för nu kunde jag
åka ordentligt och snabbare än så var jag ju inte. = insikt 3, jag ska träna
mer och bli bättre på att staka! 
Men det var skoj att träffa gamla bekanta från min tid i Kanada trots att jag var trött och slut.
