Det
börjar snurra fort så här efter semestern. Plötsligt känns det som om
ledigheten var något som hände för läääääänge sedan även om det bara gått tre
veckor sedan vardagen knackade på dörren.
Snurrar det för fort gäller det
att sätta sig ner och andas djupt för annars faller man till sist.
Lite
press och stress gillar jag och många med mig. Jag tror det är den där
stenåldersgenen som gör att man skärper till sig, att adrenalinet flödar och
tankarna fokuseras på att lösa uppgiften snabbt, rätt och smärtfritt. Då, på
stenåldern, gällde det att vara skärpt i pressade situationer för att överleva
men idag då det finns skyddsnät till höger och vänster låter vi alldeles för
många små eldar ligga och pyra i vårt inre så när pressen sätter in blir det en
väldigt negativ stress och vi faller. Att ta tag i sina små eldar och antingen
elda klart eller släcka dem är inte så jobbigt om vi bara gör just det:
Identifierar dem och tar tag i dem!
Bakom varje mörkt moln skiner solen!
Jag är en ovädersflicka, gillar när det rister och skakar i tältet eller
smattrar på hustaken för jag vet hur tältet är uppsatt och att huset står
stadigt.
Snurra
ska det, rätt så fort men börjar det snurra för fort är det dags att ta och stanna
hjulet. Andas djupt och sakta sätta hjulet i rullning igen – i DIN riktning och
DIN fart. Men det är DU som måste stanna hjulet för det stannar inte av sig själv, mer än med en krasch.
Har
du funderat på var du kan sitta och utvärdera ditt snurrande hjul? Var du får
kraft och inspiration att snurra det i rätt riktning? Åt det håll DU vill, i
den fart DU klarar av?
 |
 |
Att plaska med fötterna i en
fjällbäck eller känna den friska lukten av höst på fjället ger mig perspektiv.
