Fascinerande
– hur man vissa dagar bara känner… känner att det här går bara inte längre.
Men jag VILL! Jag vill att det ska gå, jag vill att det ska kännas bättre, att
jag ska bli snabbare, starkare och orka längre… och så inser jag att det inte
går…
Vad
är det då som ”inte går”? För visst är det alldeles för enkelt att säga att
något inte går. ALLT GÅR, bara man anpassar sig efter förutsättningarna.
Däremot går det kanske inte just nu men det kan gå i framtiden. Om man (läs: jag)
lägger upp en plan, börjar från början och gör jobbet som krävs. Man det gäller
ju att man vet vad som krävs, vet vad som är snett och hur man (”jag” igen)
justerar, anpassar och bygger upp så att det går.
Jag
spolar tillbaka lite.
Jag
gick en utbildning i HIIT (High Intensity Intervall Training) med en suverän
instruktör, den före detta landslagsmannen i stavhopp Viktor von Bothmer.
Mycket av de vi gjorde, kände jag till sedan tidigare men man får ju alltid nya
Aha-upplevelser när man lyssnar till instruktioner, speciellt om det är en
person man aldrig träffat förr. Vi har alla olika sätt att förklara och förstå.
Plötsligt hör man något som får polletten at ramla ner för en instruktion man
fick för länge sedan. Nåväl, till saken. Viktor poängterade ständigt vissa
kroppshållningspositioner, vad som gör att man får ut något av en övning och
skaderisker. Jag som tycker jag är stark och duktig 
kände att det fanns så
mycket mer jag skulle kunna få ut av övningen – OM jag BARA kunde…
Om
jag bara kunde komma lite längre in i rörelsen, om jag bara kunde vrida lite
till, om jag bara kunde hoppa lite högre/längre, om jag bara… Det jag insåg
med tydlighet var att jag inte alls är så mjuk och rörlig som jag trott. Och
plötsligt kopplade allt, med mer rörlighet har jag möjlighet att bli
spänstigare, nå längre in i rörelserna och kunna jobba i ytterlägena mer, bli
starkare… OM jag bara blir rörligare… mjukare… mer flexibel…
smidigare… DÅ kommer det att gå mycket lättare att springa, köra den nya
staktekniken på längdskidor och jag kommer att kunna ta ut mig på det där
sättet jag vill utan att känna mig som en klumpeduns. För det är just där skon
klämt, är man för stel och styv blir det ingen spänst och explosivitet i
rörelserna och den kraft man trots allt (stor eller liten) har kan man inte
nyttja. Man är helt enkelt för stel och styv för att kunna göra rörelserna
rätt.
Polletten
föll ner och jag ser mina egna utvecklingsmöjligheter så väldigt mycket
tydligare. Det är så mycket lättar att se hur jag kan hjälpa andra att komma vidare än hitta mina egna svaga punkter. Nu får Helena, Elvira, Jan och ni andra som jag tjatat på om
rörlighetsträning och gjort träningsprogram med rörlighetsövningar till, ge igen
och kontra. Tjata gärna på mig för det peppar.
Samtidigt som jag känner att jag
måste börja om, börja om med rörlighetsträning och återgå till yogan som jag
försummat är det roligt och utmanande att ha hittat den där biten som kändes
fel. Hittat biten jag inte fattade att jag saknade… Oj vad jag längtar till nästa rörlighetspass, för ni tror väl inte jag sköt upp det till ”imorgon”? Näpp, inte då!
