Jag har kämpat emot men vad gör man när man faktiskt inte kan kämpa för, eller emot? Som ni märkt har det varit märkligt tyst här på bloggen: inga pepp, ingen inspiration, inte ens något litet inlägg om vad som kan vara viktigt att fundera över.
Några har skickat mail och frågat, andra har jag träffat I.R.L. och haft långa överläggningar med. Tyvärr samma dystra budskap = Min fot har domnat bort.
Det låter kanske inte så allvarligt och egentligen är det kanske inte det, jag lever ju 
Fast om man som jag är van att vara ute på långturer med skidor (läste ni Ute Magasinet om vinterturen i tält i Kebnekaisefjällen?). 
Eller om man är van att vandra några mil med ryggsäck några gånger under sommaren, eller springa genom skogen med glädje i hjärtat. DÅ är det jobbigt att ha en fot som domnat bort och som jag inte ens kan gå upp på tå på.
Du kommer ihåg två inlägg ner, Rovaniemi 150, den stora utmaningen jag gjorde och kände mig oövervinnerlig efter 28 timmars skidåkning! Japp, det var då och känslan var fantastisk. Tyvärr så gick det bara tre dagar och så… domnade foten och den är fortfarande bortdomnad till största delen. LITE 
bättre har funktionen blivit men inte känslan. Väntar på remissen ortopeden skrivit men dagens sjukvård… Så helt krasst så törs jag inte äventyra min fot för tänk om det skulle bli värre.
Däremot ska jag bli bättre på att uppdatera här nu när jag har skrivit av mig det hemska. Och helt ärligt, det har känts för jäv…t och jag har inte haft någon lust alls att dela med mig av detta för det har känts jobbigt. Men nu är det sagt, luftat och plötsligt känns det lite lättare och kanske finns det någon därute som har lite inspiration och energi att dela med sig av till mig denna gång?
Men tyvärr så måste jag som sagt ställa in Må bra-vandringen detta år för min egen hälsas skull. Däremot hoppas jag att DU hittar på något som får dig att Må bra och berättar om det, här eller på FriskaSteg på FB så blir jag lite gladare 
