Träning
är motsägelsefull men ack så logisk, om vi bara tänker och har kunskapen bakom
förstås…
Vad
jag menar med motsägelsefull syns nog bäst i löpning. Den som vill bli en riktigt
bra sprinter måste träna uthållighet för att kunna orka hålla farten och den
som vill bli bra på långdistans ska träna mycket snabbhet för att orka hålla
ut. Vi vuxna som börjar träna siktar oftast på längre distanser och tror
följaktligen att det är lååååååångt vi ska springa – alltid. Det enda sanna i
träning är att aldrig säga aldrig och att VARIERA (Hört den förr?) Vi är alla
olika med olika förutsättningar och bör således träna på olika sätt, personligt
tillrättalagt för just dig.
Börjar du inte kan du aldrig
utvecklas.
Om du
vill bli snabb på milen så visst behöver du springa både en och två mil ibland
men ännu viktigare är att du springer intervaller på 20 sekunder och 1
kilometer för att få upp farten, styrkan och den snabba uthålligheten och
framför allt motoriken för att kunna springa snabbt på att avslappnat sätt. Att
sedan dra ner farten en aning gör att du kan hålla en hög fart länge. Överför
det på maraton eller ultradistanser. VEM av eliten där tränar hela distansen
ofta? Tror du Jörgen Brink åker 9 mil skidor många gånger i månaden? Nä,
träning sliter och ju längre du håller ett högt tempo desto längre måste du
vila mellan passen för att inte bryta ner kroppen.
Spring
långa men jätte lugna distanspass och så fler korta men mycket snabba pass,
snabb distans blandat med olika intervaller. Lägg dessutom till
rörlighetstränig och styrka så stärkas du som löpare och kan börja utvecklas
och kapa tid på din distans.
Ett
annat problem att övervinna som vuxen när man tränar är stelheten och smärtan.
Många får problem när de börjar träna och speciellt när de springer på grund av
fel teknik. Ofta springer vuxna inte utan de går – snabbt. Samma steg, samma
vinkel på kroppen och så gör det ont här och där. Dunk, dunk, ner med foten i
asfalten och ont i benhinnor och knän. Löptränig och teknikträning – till och
med världsstjärnorna använder sig av tränare för att bli bättre, vad får då dig
att tro att du kan bli bättre ensam? Utan hjälp?
Du får lite gratis
rörlighetsträning om du tränar i obanad terräng och får även variera steglängd
och fotisättning.
Den
tydligaste skillnaden på att gå och springa är lutningen på kroppen. Längdåkare
som jag är kommer jag dit igen, det är så enkelt och tydligt exempel J Mina adepter får förstås åka
skidor utan stavar för att känna tyngdöverföringen, lika så ber jag dem åka
fort i lätt nedförsbacke för att få en känsla av hur kroppen rör sig när det
går riktigt fort och hitta teknik och motorik. Just den positionen ska man som
löpare leta efter, den lätt framåtlutade när skidåkaren måste sätta i staven
för att inte fall framåt. Där löparen tar ett steg men inte sätter i foten
framför kroppen och tar emot utan sätter i foten där kroppen redan är på väg
över. Bara rullar över foten tills nästa fot måste i och nästa och… Det är
här det blir jobbigt för ju fortare du rör fötterna desto mer kraft tar det och
du blir trött, muskulärt trött. Lättare då att räta upp kroppen och bara ”gå”.
Då är det inte så jobbigt, går inte så fort – för inte var det väl ändå springa
fortare vi ville?! Det enda som ökar när vi rätar upp oss och börjar gå med
dunk, dunk, hopp, hopp, isättning är smärtan. Smärtan när kroppen slår i marken
och benhinnor, knän, höfter och rygg etc. tar emot stötarna.
