De
riktiga framstegen i träning märker man ibland på annorlunda sätt. Vi har ett elljusspår
i byn och det ligger en dryg kilometer bort, 20 min promenad eller 10 minuter
om jag springer. När jag förra våren fick frågan från några vänner i byn om jag
ville följa med dem till Sjulsmark och springa tjejjoggen så började jag träna
löpning. Jo, helt ärligt. Innan dess hade jag visserligen motionerat och rört
på mig en hel del. Men att faktiskt springa hade jag inte gjort på massor med
år.
Det
är aldrig försent att börja så det var vad jag gjorde. Då låg elljusspåret rätt
långt bort och ofta blev det att jag joggade en runda som gick upp på berget
och sedan precis tog mig till spåret men att lägga till ett varv runt var
alldeles för jobbigt. Dessutom skulle jag ju hem också.
Senhösten kan vara härlig för en löparrunda men nu lääängtar jag efter snön.
Idag insåg jag att jag har närkontakt med elljusspåret. Att springa dit går
fort och lätt, ofta tar jag den där gamla slingan innan och sedan ett varv
eller två runt elljusspåret. Vad som förr kändes som långt bort ligger nu nära
och det som kändes som för lång tid går nu fort. Det mina vänner kallar jag
framsteg som är tydliga och roliga och väldigt inspirerande att inse att man
gjort.
Hur ser du dina framsteg?
