FriskaSteg

Hej! Nu var det länge sedan men det har sina skäl. Jag har gjort som man ibland måste: fokusera & prioritera, tyvärr hamnade bloggen inte på listan. Däremot hoppas jag ni har hållit er uppdaterade och fått lite inspiration genom att besöka FriskaSteg på facebook.

Lite frost och kyla skadar inte. Dessutom håller sig saker fräscha längre i kyla, eller?!

Trots det kalla vädret har jag hållit mig varm och i rörelse, även mentalt. Fokus från en satsning på Masters VM flyttades på grund av efterhängsna förkylningar till en Ultra tävling.

I februari drar jag till Finland för att åka 150 km skidor i ett sträck, bärandes eller släpandes på obligatorisk utrustning som bland annat en sovsäck som klarar -30 ifall man måste stanna och sova/vila under tävlingen.

Upp och ner, ner och upp. Det lär inte blir långtråkigt hoppas jag under de 15 milen.

Banprofilen för Ultra utmaningen, eller ”Winter adventure race” som det kallas ser rätt spännande ut Kallt räknat lär det väl ta ett antal timmar. Törs jag sikta på att klara det under 20? Eller är det mer realistiskt att sikta på under ett dygn?

Ni som följt mig ett tag kommer kanske ihåg att jag för några år sedan gjorde en annan dygnslång utmaning; Icebug 24 som idag heter Hemavan 24. Där är man ute på fjället i upp till 24 timmar för att hitta så många orienteringskontroller som möjligt. (mer om den upplevelsen kan ni läsa om i Maratonbloggen). Den gången behövde man inte ta alla kontroller men nu i Rovaniemi, i kanske bitande kyla, snöoväder och vintermörker måste man åka alla de 150 kilometrarna. Frågan dyker naturligtvis upp, klarar jag det?! Och svaret?

Ja visst! Bara jag tar tid på mig. Att orka länge brukar inte vara något problem för mig. Det är farten, inte längden som dödar. Att köra ett Ultralopp på skidor. Wow! Jag ser fram emot min nästa utmaning.

Det gäller att träna på det man ska utföra. Skidåkning i både mörker och på ojämnt underlag har det blivit.

Trots att jag inte skrivit här på ett tag så beror det inte på att jag legat på latsidan. Nä, det har varit planering för Trångfors IF där jag gått in som fystränare några veckor och hjälper tjejerna att bygga styrka, stabilitet och rörlighet. Dessutom är det ett konvent på gång i Luleå där jag ska hålla ett yoga-pass. Sedan är det ju livet och alla utmaningar det för med sig.

Fast lite ute och cyklat har jag visst varit också, bokstavligt talat

Satt nämligen här framför kaminen och korrläste ett riktigt vintrigt reportage som ska in till Ute Magasinet och började bläddra i högen med sommarens publicerade reportage. Insåg då att trots att det inte blivit mycket cyklande så var det tre jobb som varit ute i magasinen, Ute Magasinet (som vanligt ), Friluftsliv och ett finskt magasin. Alltid trevligt att sitta så här off-season och fundera på det som varit.

Visst
är det fascinerande hur stunden rinner iväg. Hur tiden går och alla goda förutsatser
med den. Genom min hjärna far idéer, projekt och möjligheter. Jag läser drivor
av litteratur, googlar fram information på nätet, intervjuar människor och går
på kurser. Hela tiden har jag samlat på mig kunskap som jag tänkte ”Det där ska
jag skriva ett blogginlägg om” men så har det blivit så mycket och det har
tigit tid att sortera och sedan har tiden… Just det, runnit iväg. Visserligen
har ni som får träningsprogram av mig tagit del och ännu mer ni som jag varit
och drivit på under teknik- och kvalité pass men ändå. Jag tänkte dela med mig
av så mycket till alla. Fast det är bara att inse: Ingen kan räcka till för
alla men alla kan räcka till för någon. Så ”någon” hoppas du mår bra och
utvecklas J och ”alla”, det märks i
människors leenden när ni delar med er oavsett hur lite ni tycker att det är.
Fortsätt så!

Tiden
är alltid mogen, frågan är bara för vad…

Sedan
måste vi alla inse att vi även måste ta tag i vår egen egen-tid och egna
drömmar för att kunna ge till andra. Jag satte mig igår med block och penna,
gjorde min tidsspiral och måltrappa. Varför skulle inte jag kunna göra en
situationsanalys för mig själv när jag behöver det då jag är så bra på att göra
dem med alla andra?! Så, kom fram till att nu djäv… är det dags att starta
om.

Nu
har jag analyserat resultaten en vecka och inser att det är dags att både börja
träna och skriva ett långt blogginlägg. Börja träna kanske du tänker men det är
faktiskt så, jag har ärligt talat inte gett mig själv den chans jag förtjänar
vad gäller träning så nu är det nya tag och nya mål. Mer om det framöver, nu
till MastersVM.

Italien
lockar mig som alltid och det var ju självklart att jag ville vara med på
masters där, oavsett om jag hann förbereda mig eller inte. Resultatet blev i
alla fall att jag är inspirerad för framtiden.

Varmt
vin efter tävlingen, kanske något för oss här i kalla norden att ta efter?!

Halvhög
höjd, 1001 m ö h ligger byn Asiago på och tävlingarna gick på ca 1080 möh. Inte
så värst högt men ändå så det kändes i kroppen att allt inte var som det
brukar. Eller så var det alla som hostade och nös i gruppen…

Dagen
vi körde runt långa banan kändes det bra, skidorna mina gick fint och jag flög
upp för backarna. Så blev det tävling och skidorna gick som… Bambi på hal is.
Det gled hit och dit men inte fort och något fäste fanns inte på de 15 km utan
jag fick röra mig försiktigt för att hela tiden ha tyngden rakt ovanför skidan
och försöka trycka fast vilket resulterade i en 7de placering. = insikt 1, jag ska bli bra på att staka!

Slask
är inte roligt när man ska valla, speciellt när det visar sig vara kallsnö
efter banan.

Nästa
dag fick jag till fästet men på bekostnad av glidet så jag kunde i alla fall
diagonala men det är rätt frustrerande när tjejerna stakade ifrån mig och lämnade mig på 9de plats. Lila!
Var känslan jag fick när jag åkt de första två kilometrarna och kom in på
”resten av banan” som hade ordentligt kalla och skarpa snökristaller trots de
plusgrader som solen bidrog med. = insikt 2, jag ska bli bättre på att staka
och valla!

Vilodagen
använde vi till att åka upp till Campomulo, 1500 möh och ha höghöjdsläger en
hel dag. Underbar åkning på långa fina spår. Som alltid några trevliga Rifugios
som man passerar och som lockar inför sommaren. En hade öppet och där fanns
diverse go’saker till försäljning.

Arthur
Forsberg bjuder på smarrig äppelkaka. Jan-Olov Jonsson och jag hade gärna åkt
lite till.

Något
ljushuvud kom på att vi yngre tjejer kunde köra stafett så det blev till att
leta fram och låna skateutrustning för ingen av oss tävlade i den disciplinen
men skam den som ger sig. Jag häll mig dock till den klassiska disciplinen och
gick ut som 2a. Hade fina skidor (äntligen) och gick upp i ledning men så kom
jag till den där delen av banan som fortfarande hade kallsnö och glidet gick
ner med 30%. Höll dock in i mål och växlade som 2a och kände att nu har nog
kroppen kommit ikapp.

Blötsnö
och regn gjorde nästa vilodag rätt trist och jag bestämde mig för att lämna in
skidorna på vallning hos Rode. Vi var förresten förbi Rodefabriken och kikade
på grytorna där de kokar valla. Intressant att en sådan liten anläggning kan
göra sådana volymer.

Storkok
i grytan och massor av intressanta burkar till försäljning.

På
kvällen började jag fundera på om jag trots allt fått något av Håkan som haft
känningar i halsen och bihålorna hela veckan men bestämmer mig för att det har
jag nog inte för imorgon är det ju min favvo distans, 30 km klassiskt.

Borde
ha nyttjat valla servicen redan dag två…

Bestämmer
mig för att gå ut lugnt och köra mitt eget tempo och öka i slutet. En strategi
som fungerar perfekt förutom att loppet är några km för kort. Det visar sig
nämligen nu när jag analyserar tiderna att jag under andra halvan av loppet har
näst bästa tiden, bara 1 sek långsammare än segrarinnan och att jag plockat
mycket på nr 2 och 3. Men en 4plats är jag trots allt nöjd med för nu kunde jag
åka ordentligt och snabbare än så var jag ju inte. = insikt 3, jag ska träna
mer och bli bättre på att staka! Men det var skoj att träffa gamla bekanta från min tid i Kanada trots att jag var trött och slut.

”Sedan går det inte att komma ifrån att träningen gör mig
stark och frisk… Jag är sällan förkyld eller sjuk… Det är ju socialt
trevligt också….” Så säger en av alla de äldre som intervjuats i Riksidrottsförbundets forskningsrapport: Idrott och motion 60+

Där tas även upp att trots att man är en frisk 80-åring så förlorar vissa muskler mer än hälften av sin
ursprungliga muskelmassa och styrka. Vilket är en av anledningarna till att
många äldre i dag behöver mycket hjälp att klara av vardagliga hushållssysslor
i hemmet.
Så behöver det emellertid inte vara. I samma rapport framgår det nämligen också
att äldre kvinnor och män kan förbättra såväl kondition och uthållighet som
balans, stryka och rörlighet högt upp i åldrarna. Dessutom står det att en hög
social och fysisk aktivitetsnivå kan minska risken för funktionshinder, sjukdom
och för tidig dödlighet hos seniorer. Om samhället redan i dag skulle satsa mer
på veteranidrotten skulle det alltså högst sannolikt generera en friskare, och
mindre kostnadsbärande, äldre generation i framtiden. Så, jag börjar nu min
tränig för att hålla mig frisk och kry när jag blir en äldre senior. Veteran är
jag redan och satsar på Veteran VM J Önska mig lycka till!

Det
är svårt det där med träning, om man vill göra det svårt vill säga. Tar men den
enkla vägen så gäller att:

a)
Träna på det du vill bli bättre på.
Vill du förbättra din kondition så lägger du mesta tiden på långa distanspass.
Vill du bli starkare så tränar du mer styrketräning och är det rörlighet du är
ute efter så fungerar yoga, flexibilitetsträning etc bäst. Men det är förstås
inte bara sortens träning som ska vara rätt även idrotten. Vill du bli bättre
på att åka skidor så ska du ju åka skidor och är det fotboll som gäller så
måste du träna med boll.

b)
Variera insatsen. Ibland tränar du
kortare men snabb distans och ibland mycket längre och lugnt, zon 1 och zon 3.
Styrketränar du så kör du tungt och få rep ena gången och andra gånger lättare
men fler repetitioner. Promenerar du samma sträcka på samma tid varje gång så
blir du inte bättre eller förbränner mer utan kroppen ställer in sig på den nivån.

c)
Utveckla dig. Ta reda på var du är
så du vet var dina gränser går och du kan flytta dem lite åt gången.

Enkelt,
eller hur?

Många
tar livet, träningen, karriären alldeles för allvarligt. Ibland så allvarligt
att inget blir gjort eftersom det känns så stort och svårt. Inte ens eliten
inom något område tar den stora svåra biten i en tugga. Istället väljer de att
bryta ner och se de små bitarna som man kan göra något åt. Betar sedan av dem
en och en och en och…

Det var
inte en lek att försöka visa att ribban borde ligga högt.

Personligen
så ville jag ha lite att bita i. Jag ville ha en grundlig startpunkt så jag
kunde lägga utgångsfarten utifrån verkligheten och inte ”tron”. Bokade in en
tid för testning och körde både en tröskeltest och en maxpulstest. Gissa om det
kändes Men mycket givande att ha en
utgångspunkt att sätta nivån efter och mäta sina framsteg mot.

Vilken är din utgångspunkt? Vilken utgångsfart har du? Eller är det kanske dags att ta
reda på dem och sätta siktet på framtiden?

Jag
fick en medalj i lördags! 95 kilometer mountainbike på knappt 4 timmar tog
CykelVasan för mig och nu är jag inspirerad –igen. Visst är det härligt hur en ”prestation”
kan få energin att flöda och inspirationen att växa sig större och starkare.
Tyvärr har jag inga bilder att visa för jag hade nog med att hålla händerna på
styret och vem har förresten tid att fota när man kämpar mot klockan?

För
er som anmält er till Må Bra-vandringen (se pdf) hoppas jag den upplevelsen kommer att
bli lika inspirerande som tävlingarna är för mig och inspirera er till fortsatt
aktivitet och motion.

Vi är många som behöver få en liten adrenalinkick och se
nya vyer i lugn och ro för att hitta tid till det vi vill göra och vilken plats
är bättre än den där våra egna tankar får vara ifred? Oavsett om det är i trädgårdslandet,
på en löprunda, ett cykelpass eller under en fjällvandring, bara det passar
just ”mig”.

På
lördag förmiddag gick jag och lagkamraten Petra Månström i mål efter drygt 21
timmars snabb vandring på fjället under vilka vi avverkade runt 7 mil. Det var
tävlingen Icebug 24 som vi tävlade i och som gav oss både blåsor och ömma
muskler så väl som inspiration för mer träning och en mängd upplevelser. Men
starkast var nog ändå känslan man får när man klarar av ett mål man satt upp. I
vårt fall målet att genomföra en 24 timmars tävling. Om någon undrar så är inte
kravet att man ska var ute i 24 timmar utan man har ett dygn på sig att ta så
många orienteringskontroller som möjligt där varje kontroll är värt ett antal
poäng. Nyttjar man mer än 24 timmar får man poängavdrag så laget med flest
poäng på kortaste tid vinner, fast nyttjar man timmarna kan man ta fler poäng…

Målgång!

Läs
mer om vår tävling på Petras blogg; Maratonbloggen eller skicka mig en fråga

Ibland
undrar man hur mycket av en galenpanna man kan vara i jakten på gott stekt
fläsk. Nu är visserligen sanningen inte den att vi gav oss ut på de 44 km bara
för att få äta gott stekt fläsk mitt i underbar urskog men redan efter ca 8 km
kom frågan från Urban till Micke som varit med förr: ”Börjar du längta efter
tunnbröd och fläsk?”. Jag hade nog med att springa och kunde för mitt liv inte
förstå hur någon kunde vara hungrig redan och hur de ens kunde fundera på att
äta stekt fläsk på bröd efter 23 km där nämnda matkontroll skulle finnas och
sedan springa 21 km till.

Lottar ser till fötterna och så steks det en mängd fläsk i pannan

Åter
till ”Galenpanna” som jag kände mig som. Jag har antagit utmaningen att i 2mannalag
springa Icebug 24 vilket är en orienteringstävling som pågår i 24 timmar och
där man ska ta så många kontroller/poäng som möjligt under den tiden. Som
uppvärmning och prova på tyckte jag det var lämpligt (hmm) att ge mig ut i
urskogen med Lotta som sprungit Stockholmmaraton samt hennes vänner.

5 timmar och 20 minuter
senare är jag mäkta stolt över mig själv då jag faktiskt kunnat springa
(nästan) alla 44 km och alltså även gjort mitt första maraton – om än på
skogsstig

Jag och Lotta Hedström vid avslutad Rallarmarsch i Porjus.

Någon annan galenpanna där ute med en otrolig utmaning framför sig?

Så var vinterns stora mål avklarat och
det på bästa sätt. 2 guldmedaljer och 1 silver blev resultatet av veteran SM i
klassen D40.

Guld på 5 km klassiskt + Guld på 5 km skate + Silver på 20 km klassiskt (grattis till guldet Lena Turesson)

Kroppen känns så där härligt trött så jag vet att jag tagit ut det
jag hade och med framförallt bra fäste kunde jag ge det jag ville och kände att
jag hade i kroppen. Besvikelsen hade varit stor om jag haft bakhalt och känt
att kroppen hade mer än vad som praktiskt var möjligt att ge.

Idag är det vila som gäller och så
skidteknikträning imorgon med Jan som vill förbättra sina chanser i Vasaloppet
2013.